Gotlands landskapsdjur igelkotten

  • Skriven av: Andreas
  • Tid för att läsa: 5 min.

Gotlands landskapsdjur Igelkotten (Erinaceus europaeus) är det officiella landskapsdjuret på Gotland och är populära för sitt söta och karakteristiska utseende med taggar på ovansidan. Igelkottar som  förekommer i stora delar av Europa, Asien och Afrika, men det är just på Gotland som de har fått en speciell plats i gotlänningarnas hjärtan och därmed utsedda som landskapsdjur.

Dessa små däggdjur är aktiva främst på natten och letar efter föda de livnär sig huvudsakligen på insekter, däribland jordlöpare och andra skalbaggar, tvestjärtar och fjärilslarver, men även av mångfotingar och daggmaskar. De är utrustade med bra lukt-, känsel- och hörselsinne men har ett begränsat synfält. Igelkottar tillhör släktet Erinaceus, vars förfäder kan spåras tillbaka 20-30 miljoner år.

När igelkottar känner sig hotade har de en unik förmåga att rulla ihop sig till taggiga bollar, vilket skyddar dem från rovdjur. Det är även viktigt att påpeka att igelkottarna inte bör ges vanlig mjölk att dricka, då deras magar inte kan smälta det och det kan leda till allvarliga magproblem och i värsta fall är det livshotande.

Gotlands Landskapsdjur

Gotlands landskapsdjur igelkotten
Igelkotten Gotlands landskapsdjur

Igelkotten har en viktig roll som Gotlands landskapsdjur och symboliserar ön. På Gotland kallas igelkotten för pinnsvin eller pinnsvein på gotländska.

Det är en uppskattad art på grund av sitt söta utseende och förmåga att hjälpa till att kontrollera skadedjur. Igelkottar äter sniglar, maskar, insekter, reptiler och vilket kan minskar risken för växtskador och spridning av olika sjukdomar i trädgårdar och gröna områden.

Igelkotten har en förmåga att kunna anpassa sig till olika miljöer. De föredrar omväxlande landskap, såsom häckar, buskar, gräslandskap, trädansamlingar och grusytorna

Bevarandet av igelkottar är också viktigt för vårt ekosystem och kan bidra till att upprätthålla en balans i Gotlands naturliga miljö.  Samt säkerställa överlevnaden för dessa små landskapsdjur.

Igelkottens roll i naturen

Naturliga fiender och skydd

igelkottens naturliga fiender hör rovdjur som mård och räv. Kungsörn och berguv har tillräckligt långa och kraftiga klor för att döda en igelkott när den är helt ihoprullad Men ett av största hoten mot igelkottarna är människans aktiviteter samt påkörningar på vägarna. Eftersom igelkotten är Gotlands landskapsdjur, finns det en ökad medvetenhet om deras skydd och åtgärder för att försöka minska antalet påkörda igelkottar, såsom att varna förare och bygga särskilda passager för dem.

Även om igelkotten inte har alltför många naturliga fiender, har den utvecklat ett effektivt försvarssystem för att skydda sig från potentiella hot. Igelkottarnas taggar fungerar som ett skydd mot angripare. När en igelkott känner sig hotad rullar den ihop sig till en boll och exponerar sina taggar, vilket avskräcker de flesta rovdjur från att försöka äta den. Detta försvar är särskilt effektivt mot mindre rovdjur och fåglar som kan skadas av taggarna.

Igelkottens utseende

Taggar

Igelkottar är främst kända för sina taggar, som fungerar som skydd mot rovdjur. Dessa taggar är egentligen ihåliga hårstrån fyllda med keratin och förankrade i huden. Taggarna är täckta av små fjäll som ökar deras hållbarhet och förmåga att skydda igelkotten. När igelkotten känner sig hotad kan den snabbt rulla ihop sig till en boll för att maximera sitt skydd.

Kroppsstorlek och färg

En fullvuxen igelkott har en kroppslängd mellan 20 och 30 centimeter, med en liten svans på endast 2 centimeter (Ferus.nu). Igelkottens vikt varierar mycket, individer kan vara olika storlek och deras vikt kan bero på årstid, vilket innebär att de kan vara antingen feta (på sen höst innan de går i ide) eller magra (på våren efter att de har vaknat).

Igelkottar har en varierande färg på pälsen, som kan vara allt från ljust gråbrunt till mörkt brunt. Färgen samverkar med deras habitat, vilket hjälper dem att smälta in i miljön och vara mindre synliga för rovdjur. Deras buk är täckt av mjukare hår, som är ljusare än taggarna.

I sitt naturliga habitat föredrar igelkottar ett omväxlande landskap med häckar, buskar, låga växter, ängar, mindre trädansamlingar eller döda trädstammar, och ibland även ytor med grus (Wikipedia). De förekommer även vid kanten av lövskogar, vilket ger dem möjlighet att hitta skydd och föda.

Igelkottens beteende och livsstil

Aktivitetsmönster

Igelkotten är främst nattaktiv och tillbringar större delen av dygnet sovandes, ibland upp till 18 timmar om dagen(Land). Då den har dålig syn så förlitar den sig på sin hörsel och luktsinne för att hitta föda och undvika faror(Gotland i mobilen).

Under dagen gömmer sig igelkotten oftast i något av sina bon, som kan bestå av löv, kvistar och annat material. För att trivas i villaträdgårdar är det bra att låta områden vara lite orörda, då det ger igelkotten skyddade platser att bo och vila på dagen(P4 Gotland).

Fortplantning och uppväxt

Igelkottens parningstid sträcker sig från maj till september, där hannarna kämpar om rätten att para sig med honorna. Efter dräktigheten föder honan mellan två och fyra ungar som kallas för igelkottsungar. Ungarna föds blinda och döva, men utvecklar snabbt sina sinnen och taggar, och blir självständiga efter ungefär 6-7 veckor(Gotlands Igelkottfond).

Igelkotten är rödlistad

Människans påverkan

Igelkotten är Gotlands landskapsdjur och har alltid varit en del av den naturliga miljön på ön. Men hela åtta av Sveriges landskapsdjur är rödlistade, inklusive igelkotten som även fridlystes redan 1972.

Hur kan man hjälpa igelkotten på Gotland

  • Bevara och skapa nya livsmiljöer för igelkottar, till exempel genom att anlägga små naturområden i städer och tätorter.
  • Minska användningen av bekämpningsmedel och kemikalier i trädgårdar och på jordbruksmarker, eftersom de kan skada både igelkottar och deras föda.
  • Öka medvetenheten om igelkottarnas betydelse för ekosystemet och informera om hur man kan skydda och hjälpa dessa djur. Tex att man inte ska mata dem med mjölk.

Relaterade artiklar